The Short Halloween är en one-shot och utspelar sig under halloween (som om det inte framgick av titeln…). Berättelsen är skriven av Bill Hader och Seth Mayers från Saturday Night Live och är tecknad av Kevin Maguire. Samtidigt somSpider-man är på jakt efter en brottsling som kallar sig för Fumes, råkar en kille vid namn Ronnie ställa till det på en bar. Han är utklädd till Spider-man och startar bråk med två killar utklädda till Doctor Octopus och Green Goblin. Hans polare släpar iväg med honom men råkar sen ovetande förväxla honom med den riktiga Spidey som blivit knockad. Komiska situationer följer. Kort och gott, en klassisk förväxlingssaga som bjuder på lite underhållning.

Hader, Meyers och Maguire levererar en schysst Spider-manberättelse som kan fungera bra även om man inte följer Spideys reguljära serie. Första sidan utgörs av en kort summering av vem han är och hur han fick sina krafter. Inga referenser till andra serier görs. Allt är helt fristående. Maguires teckningar känns som klassisk Spider-man. Snyggt tecknat även om det inte når fantastiska höjder, men det fungerar finfint och passar historien.

Betyg:

Astonishing X-men del 1-24 + King size special, är nog något av det bästa jag läst de senaste åren när det kommer till X-men. För manuset av den historia som berättas genom dessa nummer står Joss Whedon, i Sverige förmodligen mest känd som skaparen av Buffy och Angel. För grafiken står John Cassaday, som gör ett utmärkt jobb.

Verket är uppdelat i fyra akter som hör ihop, men som alla har varsin ”egen” berättelse. Sedan åratal tillbaka har rollbesättningen i grupperna som X-men-tidningarna fokuserar på varierat med undantag från några karaktärer. Astonishing följer Cyclops, Beast, Wolverine, Emma Frost, Kitty Pryde och Colossus, men tillför även en del nya karaktärer.
Den första delen, som också fungerat som inspiration för den tredje X-men filmen, cirkulerar kring ett nytt läkemedel som ”botar” mutanter. Och det är också startskottet för en historia som för dem från skolan utanför New York, till Genosha (en gång en mutantstad som numera är massgrav efter ett massivt folkmord) och vidare ut i rymden i kampen om att rädda åtminstone en av två världar som båda kämpar för sin överlevnad. Och allt slutar inte lyckligt för all…

Både karaktärer, historia och dialoger är välskrivna och Whedon visar att han kan blanda drama, action och humor och han gör det på ett lysande sätt. Jag rekommenderar starkt att investera i de fyra albumen som täcker hans arbete i serien. Det är en investering på sisådär 400-500 kronor totalt, men det är värt vartenda öre. Och man behöver inte ha läst speciellt mycket, om något, av X-men tidigare för att komma in i handlingen.

Enligt lite googlande så förekommer serien tydligen ibland i den svenska X-men tidning som ges ut av Schibstedt. Men i likhet med Egmont som tidigare gav ut Marvels tidningar här, så verkar de välja ut lite olika X-menberättelser och variera. Egmont började med Astonishing ett tag, men körde aldrig igenom hela. Och dessutom brukar de svenska översättningarna inte vara speciellt bra för det mesta. Detta är två skäl till att jag gav upp serier på svenska och numera enbart köper lösnummer från USA, eller samlingar i albumsform från adlibris eller andra butiker.

Men som sagt, Köp Astonishing X-men! För min del ska det vartefter bli intressant att se hur serien fortsätter. Synd bara att Whedon och Cassaday inte längre är inblandade. För min del kommer det dock ta ett tag innan jag kan läsa fortsättningen då jag köper serien i albumsform.

Betyg:

Will Smith spelar rollen som den militära virologen Robert Neville. Efter att ett botemedel mot cancer fått katastrofala följder och mänskligheten i stort sett har utrotats så när på de som muterats till ljusskygga varelser som kallas Darkseekers, är Neville den enda levande människan i New York och kanske i hela världen.

Filmen hoppar tre år efter denna totala katastrof och följer Neville i hans ensamma tillvaro med hunden Sam som enda vän. Trots den hopplösa situationen har han fortfarande inte gett upp om skapa ett botemedel som kan vrida tillbaka mutationerna genom att utgå från sitt eget immuna blod och han kämpar på med sitt jobb.
I am Legend fokuserar mycket på just Neville och hans ensamhet.Det är ett rätt intressant ämne. Han har varit ensam i staden i ungefär 3 år och det börjar sätta sina spår i hans psyke. Han pratar t.ex. med skyltdockor i videobutiken när han är där för att återlämna gårdagens ”hyrda” film och skaffa nästa. Samtidigt som han kämpar på med sitt liv och försöker uppehålla nån form av ordnat liv, så håller naturen på att till viss del ta över New York. Gator börjar bli beväxta med buskar, gräs och träd och vilda djur syns ibland till mitt i city. Sin vacklande mental hälsa till trots, har han för det mesta sin situation i kontroll, fram till den dag då allting vänds upp och ner för Neville.

Dessa Darkseekers är helt digitala skapelser och tyvärr så syns det ibland lite väl tydligt. Enligt extramaterialet gjorde de det valet för att deras tester med maskerade människor såg enligt dem ut som en hord attackerande mimare. Men man frågar sig ändå om inte filmen hade tjänat på att ha en blandning av digitala och visuella effekter för att få bästa resultat.
Effekterna till trots, så gillade jag denna film. Även om hans ensamma tillvaro är intressant i sig, så fyller Darkseekers ett syfte genom att bara finnas till som ett hot mot hans överlevnad, men även som ett skäl till samma överlevnad, då han inte gett upp hoppet om det botemedel han började kämpa för redan tre år tidigare när viruset bröt ut.

Betyg:

Wheelie, en karaktär som ursprungligen introducerades i den tecknade filmen från 80-talet, fick för ett gäng månader sen ett eget nummer av tidningen Transformers Spotlight, en tidning som belyser en period i en specifik Robots liv. (Wheelie var även så vitt jag vet min första Transformers-leksak)

Wheelie är en liten robot som till varje pris vill visa övriga Autobots att han också kan vara till hjälp och nappar direkt när han får i uppdrag att åka ut i rymden på ett utforskningsuppdrag. Något han kanske får ångra i efterhand efter att ha kraschat och blivit strandsatt på planet utan möjlighet att ta sig därifrån.

Detta nummer av Spotlight följer honom under hans kamp för överlevnad och hans tankar om sig själv och sin situation, hur han har förändrats osv. Han beskriver sig som att tidigare ha varit en rätt igenom optimistisk robot som alltid försökt se det bästa i situationen, till skillnad från den nedstämde överlevare han har förvandlats till.
En bit in i berättelsen kommer vändpunkten, som han inte riktigt vågar hoppas på. Ett skepp kraschar och han beger sig av i dess riktning. Väl där sätts hans värderingar på prov och han upptäcker att han under sin tid på planeten börjat glömma bort vad han en gång kämpade för. Ska han stå vid sina gamla värderingar, eller är överlevnad det enda som gäller numera?

Transformers Spotlight har haft sina upp- och nedgångar, men detta tycker jag är en av de bättre i serien. Den är väl berättad och Wheelie framställs som en intressant karaktär. Med tanke på att han i den gamla serien inte var så mycket annat än comic-relief och den där glada ”lillebrors”-karaktären, så hade jag inte så höga förhoppningar på detta nummer. Det ska bli intressant att se huruvida detta knyts ihop med resten av IDW’s transformers-universum.
För de som har sett den tecknade filmen och den ursprungliga tv-serien finns det i detta nummer ett gång referenser som bör vara bekanta, bland annat den universala hälsningsfrasen, ”Ba-weep-gragna-weep-nini-bong” och väggmålningar föreställande Quintessons.

Betyg:

Spel som bygger på film brukar kunna ha en tendens att inte bli som man kanske önskar, med lite undantag då och då. Jag har länge hoppats att Star Wars: The Force Unleashed är ett av de undantagen, men det levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Det är ett helt ok spel, men det är buggigt och storyn känns inte helt genomarbetad och det känns lite som att de försökt tvinga in den i det övriga Star Wars-universumet.

I Unleashed tar man kontrollen över den unge sith-lärlingen som fått namnet Starkiller och som råkar vara Darth Vaders hemliga lärjunge. Till en början går uppdragen mer eller mindre ut på att man ska leta upp och döda eller prata med diverse karaktärer och själva storyn kickar inte igång förräns efter iaf en tredjedel av spel. Kort sagt kan man säga att storyn går ut på att man ska samla ihop folk som starta ett uppror mot kejsaren. Detta på Vaders beordran.

Unleashed är tyvärr inte helt buggfritt och lite då och då kan man finna sig i att ens karaktär inte syns när man precis återupplivats efter att ha dött. Vissa banor känns lite upprepade och kunde ha varit lite bättre. När det gäller kontrollerna är det dock trevligt att styra kraften med nunchuken och ljussabeln med wiimoten, dock kan man inte styra sabeln fullt ut, det som utförs på skärm är ett antal olika föranimerade rörelser.

Kort och gott, Unleashed är ett helt ok spel, men det kunde ha varit lite mer genomarbetat kanske, både gällande bandesign och story.

Betyg:

Full recension
Läs mer om spelet

Filmer som bygger på spel är något som man antingen hatar eller gillar. Få tycks de bra exemplen vara medan de dåliga tycks finnas i överflöd. Givetvis beroende på vem man frågor. Jag såg rätt nyligen filmen Mutant Chronicles som bygger på rollspelet med samma namn, en film som var så dålig att den blev på snudd komisk.

När vi kollade igenom filmen fanns det ett Mutant Chronicles fan med i gänget, eller åtminstone hade han spelat spel och var väl bekant med världen. Han visste inte riktigt om han skulle skratta eller gråta, och funderade till och med att dra hem halvvägs i filmen. Vi andra vill dock se färdigt den, mest för att se hur det hela slutade.

Med i filmen finns John Malkovich, Ron Perlman och Thomas Jane, (hur de har fått med dem i produktionen vet jag in). Man kan väl kort sagt säga att deras rollprestationer inte var på topp. Världen är på väg att gå under pga att ”The Machine”, en utomjordsk maskin som har förstört all högteknologi och muterar människor, har aktiverats och håller på att mutera befolkningen för fullt. Medan folk evakueras till Mars, sätts en trupp ihop i ett sista försök att stoppa maskinen. De tappra männen och kvinnorna ger sig ut på sitt farofyllda uppdrag och under resans gång stöter de på trubbel lite här och var och får alla sina chanser att visa sina hjältemodiga sidor.

Malkovichs karaktär hade för övrigt ett av de mer komiska skäl till att avstå evakuering jag hört på länge. Det var inte ett heroiskt skäl i syfte att låta nån annan borda skeppet. Nej, han hade tarmbesvär!

Filmen är skapligt förutsägbar och tja, hela alltet känns inte speciellt genomarbetat. Dåliga skådespelarinsatser, som kanske är förståeligt med tanke på filmen. Vem skulle orka prestera på topp i en produktion som denna? Se den om ni vill ha något att skratta åt. Lite oavsiktlig komedi kan vara trevligt ibland, bara man inte behöver se det igen.
Kan avslöja att slutet öppnar upp för en uppföljare som med lite tur aldrig kommer.

Betyg:

Code Geass följer Lelouch Lamperouge, en exilprins från riket Brittannia. Serien tar sin plats i en alternativ värld där Brittannia härskar en tredjedel av världen och har erövrat Japan, där större delen av serien utspelas.
Lelouch studerar på en privatskola i Japan under en falsk identitet och lever i exil med sin blinda och rullstolsbundna syster Nunnally. På vägen tillbaka till skolan efter att spelat en match Schack hamnar han mitt i en strid mellan regeringstrupper och en motståndsrörelse och det är här som det hela rullar igång. Efter att ha råkat frita en kvinna (vid namn C.C) som befann sig fångad i en kapsel som rebellerna stulit får han av henne en kraftfull förmåga kallad Geass, som gör att andra personer lyder hans order så länge han har ögonkontakt när han delar ut dem.

Med sin nyvunna kraft bestämmer han sig för att krossa Britannia och ta ut sin hämnd på kejsaren som inte skyddade Lelouchs mor från att dö och förkastade honon och systern. Under den hemliga identiteten Zero tar han över motståndsrörelsen och döper om dem till ”The Order of the Black Knights”. Med hjälp av stulna Knightmare Frames, Kraftfulla mechs, bekämpar de Britannias styrkor i vad rebellerna tror är en kamp för frihet och rättvisa, men Zero har andra planer som han håller för sig själv.

Bland de andra karaktärerna i Code Geass ser vi barndomsvännen Kururagi Suzaku som nu jobbar för regeringen och är Zeros motståndare men Lelouchs vän, Systern Nunnally, Kallen som är med i hans klass och i Black Knights, C.C som gav Lelouch hans kraft m.m.
För det mesta är serien en actionserie med fokus på Zero och upproret med lite humoristiska inslag inbakade här och var, men det finns en del avsnitt som mer eller mindre nästan helt bygger på komedi och utspelar sig på skolans område under festivaler, där det t.ex. ska slås rekord i att baka stora pizzor. Det kan tilläggas att Japanska Pizza Hut har varit med och sponsrat serien, så alla pizzakartonger som dyker upp här och var är från Pizza Hut.

Code Geass är en intressant serie och oftast vill man se mer efter att man har sett ett avsnitt, delvis pga att det ofta är en cliffhanger i någon form i slutet på avsnitt, men även pga att det är spännande. Man vill se vad Lelouch/Zero hittar på för att lösa situationen. Serien är dock inte fri från svackor och vissa avsnitt under säsong 2 kändes som att de kanske inte tillförde så mycket. Men överlag håller både handling, actionscener och animation en rätt skaplig nivå och jag uppskattade denna serie.

Betyg:

För sisådär 25 år sedan kom den första Macross serien. Här i sverige fanns den förr att hyra under namnet Robotech, med andra ord, den amerikanska omklippta varianten av serien. I år var det dags för en ny Macross serie att släppas.

Serien utspelar sig ombord och kring koloniflottan Frontier och kretsar i huvudsak kring Alto Saotome, Ranke Lee och Sheryl Nome. Ett viktigt tema i denna såväl som tidigare serier är kärlek och dessa tre personer befinner sig i ett litet triangeldrama. Sheryl en välkänd popidol som kommer till Frontier under en turne mellan de olika kolonierna. Ranka är en unge tjej som drömmer om att bli en känd sångerska och vars stora idol är Sheryl. Alto i sin tur är en student som drömmer om att bli pilot och som blir indragen i ett krig mot en insektsliknande fiende vid namn Vajra. Dessa tre personer möts lite av en slump och Sheryl och Ranka blir rivaler om hans kärlek samtidigt som Sheryl uppmuntrar Ranka i hennes strävan att bli artist men även där blir det rivalitet mellan dem. Relationerna i serien är inte helt okomplicerade.
Även kriget mot Vajra har en viktigt roll i serien och därmed hektiska rymdstrider med mechas (avancerade krigsmaskiner, kort och gott). Även här kan de huvudsakliga farkosterna växla form mellan stridsflyg och robotform (Battroid). Till en början framstår kriget inte vara mer komplierat än människa mot utomjording men vartefter så växer en mer komplicerad komplott fram där även seriens nyckelpersoner visar sig spela en stor roll.

Eftersom det är 25 år sedan den första serien hade premiär så det är det även jubileumstider och denna serie är i stora drag lite av en hyllning till den. Det finns flertalet likheter både i handling såväl som karaktärer och relationer. Till exempel Ranka är i likhet med första seriens Minmei en smått omogen karaktär med drömmar om att bli känd. Det finns även referenser till de tidigare serierna. Speciellt till Macross Zero som har en hel del större referenser i Frontier. T.ex. spelas det in en film här om händelserna från den serien.

Till en början var jag inte så överdrivet imponerad av serien men den växte för varje avsnitt och fångade in mig. Frontier bjuder på en hel del hektiska strider mot fienden och en intressant handling med en komplott som blir mer och mer tydlig ju längre in i serien man kommer, allt blandat med lite humoristiska stunder då och då. Triangeldramat mellan seriens tre huvudpersoner spelar en stor roll och utförs på ett intressant sätt även om det stundtals känns som att det inte rör sig framåt. Serien har vissa sänkor men överlag håller den en bra kvalitet både gällande handling och animation. Även soundtracket fastnade jag för, som är en blandning av dels Sheryl och Rankas poppiga låtar och dels instrumentala lite smått pampiga melodier som stundtals påminner om musiken från Pirates of the Caribbean.

Betyg:

Har äntligen tagit mig för att se den tredje filmen I Shrekserien efter ha haft den liggandes på bordet ett par månader nu. Eftersom jag gillade de två första filmerna såg jag fram emot även denna, bara inte fått arslet ur vagnen och kollat den tidigare.
I denna del av sagan vankas det barn för träskmonstret och han är inte helt överens med den tanken. Inte nog med det så är han nästa person i kön till att bli kung över landet “Far Far Away”, om han inte lyckats hitta och kröna nästa person, Arthur i tur. Även Prince Charming är tillbaka och vill ha revansch på Shrek och världen, och givetvis kungakronan.
Charming har efter tvåan nått botten och försöker försörja sig på dåligt skådespelande på pubar. Efter att ha fått nog samlar han ihop alla andra skurkar från sagorna och drar igång sin kupp samtidigt som Shrek råkar vara på jakt efter Arthur.

Filmen bjuder på en hel del roliga stunder, men jag tycker inte den når upp till de två tidigare filmerna riktigt. Filmen är välgjord och skådespelarna gör bra ifrån sig, men det känns som att något saknas. Det finns ett par stunder där det blir lite “moralkakestund” över det hela med och det känns som att de momenten kunde ha tonats ner en aning för filmens bästa. I det stora hela är det en en underhållande film, men den kunde ha varit bättre.

Betyg:

Gammal klassiker i nytt skal och en del nytt. Spenderade en hel massa timmar med det på gamla Playstation och har nu spenderat en hel timmar på det igen. nästan 17 för att vara exakt. Väl spenderade timmar.

Tycker de har lyckats bra med att putsa upp spelet. Ny spelmekanik, och omgjorda banor som passar därefter. Många ställen man känner igen från 10 år sedan, medan andra är nya.
Det kändes dock som att vissa delar hade blivit enklare. Det finns ett rum där man ska ta sig från ena sidan till den andra för att hämta ett föremål. På vägen ska man korsa ett gäng pelar med eldsflammor.
I gamla spelet fattar man eld hel och enda valet om man vill överleva är att snabbt kasta sig ner i vattnet och klättra upp i början igen. Nu blev man mest bränd men det räckte med att ta ett par steg bort från elden så klarade man sig. Kommer ihåg att jag och en kompis spenderad väldigt mycket tid på den biten när det begav sig. Till slut sket vi i att hoppa i vattnet, offrade en massa medpacks utefter att hälsan brann bort, sprang och hämtade föremålet och sen ner i vattnet!
Lite krångligt att sikta ibland dock och kameran var stundtals lite bökig, speciellt när den ville byta position mitt i en serie hopp som resulterar i säker död om man missar nåt.

I övrigt tycker jag det fungerar finfint även nu. Det är skoj att man är mer fri i hur man rör sig. Man kan numera klättra runt en hel del mer på väggar där det finns kanter, svinga i rep, utföra akrobatiska manövrar osv. En annan lite småschysst detalj är att man nu har ficklampa, dock med oändligt batteri, istället för flares.
I sedvanlig ordning har man oändligt med ammo till sina standardpistoler och det blir som vanligt de som man, iaf jag, använder mest. Jag tog mig igenom nästan hela spelet med dem.

Gillar man det första spelet är det stor chans att man kommer att uppskatta även detta! Trevligt liten nostalgitripp.

Betyg:

Läs mer om spelet på Retry.se