Will Smith spelar rollen som den militära virologen Robert Neville. Efter att ett botemedel mot cancer fått katastrofala följder och mänskligheten i stort sett har utrotats så när på de som muterats till ljusskygga varelser som kallas Darkseekers, är Neville den enda levande människan i New York och kanske i hela världen.

Filmen hoppar tre år efter denna totala katastrof och följer Neville i hans ensamma tillvaro med hunden Sam som enda vän. Trots den hopplösa situationen har han fortfarande inte gett upp om skapa ett botemedel som kan vrida tillbaka mutationerna genom att utgå från sitt eget immuna blod och han kämpar på med sitt jobb.
I am Legend fokuserar mycket på just Neville och hans ensamhet.Det är ett rätt intressant ämne. Han har varit ensam i staden i ungefär 3 år och det börjar sätta sina spår i hans psyke. Han pratar t.ex. med skyltdockor i videobutiken när han är där för att återlämna gårdagens ”hyrda” film och skaffa nästa. Samtidigt som han kämpar på med sitt liv och försöker uppehålla nån form av ordnat liv, så håller naturen på att till viss del ta över New York. Gator börjar bli beväxta med buskar, gräs och träd och vilda djur syns ibland till mitt i city. Sin vacklande mental hälsa till trots, har han för det mesta sin situation i kontroll, fram till den dag då allting vänds upp och ner för Neville.

Dessa Darkseekers är helt digitala skapelser och tyvärr så syns det ibland lite väl tydligt. Enligt extramaterialet gjorde de det valet för att deras tester med maskerade människor såg enligt dem ut som en hord attackerande mimare. Men man frågar sig ändå om inte filmen hade tjänat på att ha en blandning av digitala och visuella effekter för att få bästa resultat.
Effekterna till trots, så gillade jag denna film. Även om hans ensamma tillvaro är intressant i sig, så fyller Darkseekers ett syfte genom att bara finnas till som ett hot mot hans överlevnad, men även som ett skäl till samma överlevnad, då han inte gett upp hoppet om det botemedel han började kämpa för redan tre år tidigare när viruset bröt ut.

Betyg:

Wheelie, en karaktär som ursprungligen introducerades i den tecknade filmen från 80-talet, fick för ett gäng månader sen ett eget nummer av tidningen Transformers Spotlight, en tidning som belyser en period i en specifik Robots liv. (Wheelie var även så vitt jag vet min första Transformers-leksak)

Wheelie är en liten robot som till varje pris vill visa övriga Autobots att han också kan vara till hjälp och nappar direkt när han får i uppdrag att åka ut i rymden på ett utforskningsuppdrag. Något han kanske får ångra i efterhand efter att ha kraschat och blivit strandsatt på planet utan möjlighet att ta sig därifrån.

Detta nummer av Spotlight följer honom under hans kamp för överlevnad och hans tankar om sig själv och sin situation, hur han har förändrats osv. Han beskriver sig som att tidigare ha varit en rätt igenom optimistisk robot som alltid försökt se det bästa i situationen, till skillnad från den nedstämde överlevare han har förvandlats till.
En bit in i berättelsen kommer vändpunkten, som han inte riktigt vågar hoppas på. Ett skepp kraschar och han beger sig av i dess riktning. Väl där sätts hans värderingar på prov och han upptäcker att han under sin tid på planeten börjat glömma bort vad han en gång kämpade för. Ska han stå vid sina gamla värderingar, eller är överlevnad det enda som gäller numera?

Transformers Spotlight har haft sina upp- och nedgångar, men detta tycker jag är en av de bättre i serien. Den är väl berättad och Wheelie framställs som en intressant karaktär. Med tanke på att han i den gamla serien inte var så mycket annat än comic-relief och den där glada ”lillebrors”-karaktären, så hade jag inte så höga förhoppningar på detta nummer. Det ska bli intressant att se huruvida detta knyts ihop med resten av IDW’s transformers-universum.
För de som har sett den tecknade filmen och den ursprungliga tv-serien finns det i detta nummer ett gång referenser som bör vara bekanta, bland annat den universala hälsningsfrasen, ”Ba-weep-gragna-weep-nini-bong” och väggmålningar föreställande Quintessons.

Betyg: