Ibland blir det så att man ser en film utan att riktigt veta varför. Detta är en sådan. Jag har sett en trailer för den för i början på året vill jag minnas, men har ett vagt minne av att jag vid den tiden inte kände mig så överdrivet intresserad. Andra filmer lockade mer vid det tillfället istället.
Men så blev det sig ändå så att jag såg den, och det visade sig vara ett bra val. Filmens huvudperson är Makoto, en lite pojkaktig tjej som går sista året i skolan. Tillsammans med sina två kompisar, Kousuke och Chiaki spenderar hon eftermiddagarna med att kasta boll.

Precis som titeln antyder så har tid en viktigt funktion i denna fil. Eller snarare ”tidshopp”. Makoto utför en dag sysslor på skolan när hon hittar ett litet objekt som påminner lite om en valnöt till utseendet men är i själva verket en pytteliten maskin som tillåter just dessa tidshopp.

Man har vid den punkten blivit presenterad för alla huvudpersoner och filmen sätter nu igång på riktigt. Till en början har hon ingen aning hennes nya förmåga och man får följa henne genom upptäckten och när hon klurar ut hur det hela fungerar. Till en början är det för henne bara ett nytt sätt att roa sig på. T.ex. använder hon det för att tillsammans med Chiaki och Kousuke spendera en större mängd timmar på karaoke. Men vartefter börjar hon se andra sidor av användandet av hoppen.
Deras vardag förändras gradvis och hon gör vad hon kan för att behålla det som det har varit, med konsekvensen att hon försätter sig i en situation där hon inser vad hon istället går miste om. Och det är ungefär här som hon kommer fram till att hon har ett begränsat antal hopp kvar. Kommer de att räcka för att rätta till visa saker?

“The Girl Who Leapt Through Time” är en sevärd film som de flesta borde kunna uppskatta. Jag började kolla på filmen utan några större förväntningar och blev positivt överraskad av den. Med humor och lite känslor flyter historien på och känns aldrig upprepad trots flertalet hopp bakåt i tiden.

”Acceptera det som sker” kanske är ett bra sätt att sammanfatta filmens sensmoral.

Betyg:

Eftersom jag gillar både anime och datoranimerade filmer, så var Vexille en av de filmer jag sett fram emot i år. Den var dessvärre lite av en besvikelse. Helt ok film. Snyggt gjort. Dock lite klumpigt animerad här och var. Människorna rörde sig lite stelt stundvis. Människor är dock rätt svåra att animera korrekt, men trots det så finns det filmer där animeringen gjorts bättre.

Vexille utspelar sig i framtiden och världen har gjort stora framgångar inom robottekniken. Detta leder till rädsla för den nya tekniken och FN inför begränsningar för den. Japan ogillar detta och inför en total isolering. Tack vare ett energifält går det inte ens se vad som pågår med satellit.
Tio år senare börjar det hända lite saker och en grupp soldater sänds för att infiltrera Japan och se vad som pågår. Väl där går allt åt helvete och saker är inte alls vad de hade kunnat tänka sig.

Filmen var sisådär en timme och femtio minuter men det kändes som att den gott kunde ha varit en halvtimma kortare. Storyn kändes inte riktigt fullt så utarbetad för att kunna fylla upp hela filmens speltid. Som sagt en helt ok film, vissa stunder var den faktiskt rätt spännande och fångade verkligen intresse, men det räckte inte hela vägen. Det känns nästan lite som att de fokuserat på actionscenerna och klämt in resten som utfyllnad.

Betyg: